"En renässans för iriskan?" | "A renaissance for Irish?" - An article written by Nils Daag

Blog

En renässans för iriskan?

En besökare på Irland märker det omedelbart. Gatuskyltarna och andra officiella texter är tvåspråkiga. På ”Den Gröna Ön” läses och talas förutom engelska även iriska. I den irländska konstitutionen från 1937 anges iriskan som Irlands nationella och första officiella språk, engelskan är det andra. Iriskan är också obligatoriskt ämne i irländska skolor. Samtidigt kommer besökaren inte få höra så mycket av detta keltiska tungomål. En tredjedel av Irlands befolkning har visserligen kunskaper i iriska, men endast ca 75 000 använder språket på daglig basis. Historiskt sett har de flesta levt på västra Irland i ett område som benämns Gaeltacht.

Iriskan räknas som ett av Europas äldsta språk, med kulturella rötter i de gamla keltiska sagorna. Det har varit nära att dö ut. Men upphöjelsen till officiellt EU-språk och ett växande allmänt intresse har gett språket en renässans.

När Irland blev medlem i dåvarande EG år 1973 hade iriskan inte status som officiellt EG-språk. Det uppnåddes först år 2007, men alltsedan dess har det funnits ett undantag som medfört begränsning i översättningar av EU-dokument samt tolkning till och från iriskan. Från och med 1 januari 2022 gäller inte längre detta undantag.

Den iriska delen av EU:s språktjänst har uppgått till ca 170 personer men kommer att öka betydligt. En mängd initiativ har tagits för att främja kunskaper i språket i EU-institutionerna de senaste åren. Och för att rekrytera personal, främst tolkar och översättare.

Svenska företrädare i EU kommer att mötas av språket i en helt annan omfattning. Lite historiskt var det onekligen när EU-ombudsmannen Emily O’Reilly i samband med att hon presenterade sin rapport i EU-parlamentet i början av 2022 talade helt på iriska. Och nu hörs iriskan i både stora och små möteslokaler i Bryssel och Strasbourg.

Därmed inleds ytterligare en etapp i det iriska språkets långa historiska berg- och dalbana. Iriskan har talats i åtminstone 2000 år. Efter latin och grekiska är det förmodligen det äldsta ännu använda, nedtecknade språket i Europa. Det finns belagt från 300-talet i form av en primitiv runskrift kallad Ogham. De följande århundradena producerades en förhållandevis rik flora av mytologiska hjälteepos som ”Ulstercykeln” och ”Ossian” samt religiösa texter på iriska. Irländska kungar som erövrade Skottland spred språket dit. Det latinska ordet Scotus indikerar ursprungligen en irisktalande person. Även vikingar och normander som senare invaderade Irland sögs snabbt in i den irländska kulturen och språket.

Iriskan tillhör liksom svenskan den indoeuropeiska språkgruppen och är närmast besläktad med walesiska, skotsk gaeliska och bretonska. De keltiska språkens ursprung förlorar sig i historiens dunkel. Ett av deras starkaste fästen var som bekant det Gallien som erövrades av Cesars kolonner. Andra pekar på namn som Galicien i Polen och Spanien samt Galatien i Turkiet för att indikera språkgruppens utbredningsområde. Iriskan skiljer sig på avgörande sätt från de icke keltiska språken både vad gäller ordförråd och meningsuppbyggnad; till exempel står verbet före subjektet i en vanlig påståendesats. Det finns dock åtskilliga låneord främst från latinet, t.ex. namnen på veckodagarna och ordet clann, som engelskan lånat in som clan. I de traditionella välkomstorden ”Céad Míle Fáilte” kan man också urskilja ord som är släkt med latinets ord för hundra och för tusen. Men också vikingarna bidrog. Torsk heter exempelvis trosc på iriska, marknad margadh och knapp cnaipe.

Det är också ett substantivcentrerat språk. ”Jag är hungrig” uttrycks ”Det finns en hunger över mig” (där ”över mig” också utgörs av ett enda ord). En annan egenhet är att det inte finns några specifika ord för ”ja” eller ”nej” utan detta formuleras på olika sätt beroende på sammanhanget, ofta genom att återge frågan. Iriskan har haft stort inflytande på den engelska som talas på Irland och bland irländare i förskingringen. Många av de mest berömda irländska författarna har använt sig av så kallad Hiberno-English för att ge skildringen äkthetens prägel. James Joyce, som levde större delen av sitt liv utomlands, lärde till exempel detta av sin hustru Nora Barnacle som kom från västra Irland.

Överhuvudtaget har språket och litteraturen en central ställning i samhällslivet. Det är ingen slump att man ståtar med fyra Nobelpristagare i litteratur: W B Yeats, ansedd som förgrundsfiguren i Irlands litterära uppvaknande i samband med självständighetskampen, G B Shaw, Samuel Beckett och poeten Seamus Heaney som belönades 1995.

Samtliga Nobelpristagare skrev dock främst på engelska, låt vara under starkt inflytande av iriskan, särskilt vad gäller Yeats. Lite paradoxalt tillbringade två av dem, Shaw och Beckett, liksom Joyce större delen av sitt liv utanför Irland, Yeats tillhörde den angloirländska minoriteten och Heaney var ursprungligen från Nordirland.

Ännu i början av 1800-talet var iriskan majoritetsspråket på den Gröna ön, även om engelskan var helt dominerande i officiella sammanhang. Under århundraden utsattes de övervägande irisktalande katolikerna för en omfattande ekonomisk och social diskriminering. Sedan följde hungersnöden och utvandringen. På bara några decennier halverades nästan befolkningen. Det var främst de fattiga från de västra delarna som drabbades. Även för dem som blev kvar blev engelskan snart ett nödvändigt medium för att finna sin utkomst och vinna socialt avancemang. Iriskan förknippades alltmer med fattigdom och nöd.

När den kulturella renässansen och den politiska självständighetskampen inleddes i slutet av 1800-talet var det i praktiken redan för sent att rädda iriskan som majoritetsspråk. Från 1835 till 1891 minskade de irisktalande från fyra miljoner till 680 000. Sedan följde en närmast total kollaps. Kvar blev orts- och egennamnen. Bakom anglifieringen sticker iriskan fram. Dublin betyder ”Svarta gölen” (jämför Blackpool i England) och Kennedy ”fulskalle”. För att komplicera bilden ytterligare heter Dublin Baile Átha Cliath på modern iriska vilket skulle betyda ”Staden vid bron över vadstället”. Iriskan är poetisk och beskrivande. Ortsnamnen ger verkligen en god bild av den plats man talar om.

Med språkets snabba nedgång blev det ett uttalat mål för det självständiga Irland att återge iriskan dess ställning som en viktig del i landets nationella identitet. Målsättningen var hög, men metoden diskutabel. Genom diktat uppifrån blev iriskan som nämnts obligatorisk både i skolan och för nästan alla viktiga befattningar i den offentliga sektorn. Särskilt i Dublin med omnejd, där språket i historisk tid aldrig haft någon stark ställning, var motståndet starkt. ”Tvångsiriskan” blev något man pluggade, men sedan lät falla i träda så fort man kunde. Trots det starka politiska stödet förblev det något av ett socialt stigma att vara irisktalande. Det klassade en som lågutbildad från landsorten. Undervisningsmetoderna och bristande resurser bidrog ytterligare till språkets stagnation. Detta gällde också de små officiella irisktalande Gaeltacht – områden i västra Irland, där utflyttningen var omfattande. Så såg det ut till för några årtionden sedan.

Men nu upplever språket något av en renässans. Denna inleddes under Irlands starka ekonomiska utveckling och modernisering under 1900-talets sista årtionden. Irland har förändrats från att vara en jordbruksbaserad nation till en välfärdsstat baserad på högteknologisk industri och en ekonomi beroende av handel och investeringar. Det stärkta självförtroendet har gett irländarna ett mer avspänt förhållande till sitt nationella språk. Allt fler tittar exempelvis på den iriska tv-kanalen TG 4; i synnerhet sportsändningar är populära.

En framträdande finsk politiker lär ha sagt att det finska språket räddades av den ryska erövringen 1809. Det finns betydande paralleller mellan Sverige-Finland och Storbritannien-Irland, inte minst vad gäller den språkliga utvecklingen. Svenskans ställning i Finland motsvarade långt in på 1800-talet engelskans i Irland. Ett minoritetsspråk utan vilket inget socialt avancemang var möjligt. I bägge länderna fanns idealister som vurmade för språken, men de politiska och ekonomiska realiteterna talade bokstavligen för ett annat språk. Den stora skillnaden utöver den ryska faktorn var att Irland tömdes på sin fattiga befolkning genom hungersnöden och emigrationen.

Svenskar och andra nordbor har spelat en framträdande roll i studierna av det irländska språket och folklivsforskningen. En rese i dubbel bemärkelse var den legendariske Lundaprofessorn C W von Sydow. Hans engagemang och entusiasm var av stor betydelse när den unga republiken skulle utveckla en egen identitet. Von Sydow företog omfattande studieresor i de irisktalande områdena på 1920-talet. I början var hans iriska rätt stapplande. Det berättas att han ville få hjälp med att posta ett brev från Blasket-öarna. Brevbäraren som tillika var lokal ”kung” lyssnade med stigande irritation på von Sydows hackande och avbröt till slut: In ainm Dé, a dhuine, labhair, labhair!” ”För guds skull människa säg det, ut med språket!”

Von Sydow hjälpte också till med att utbilda irländska forskare i Sverige. Han såg starka kopplingar mellan den fornnordiska litteraturen och den irländska mytologin. Ett annat exempel är Bo Almqvist, mångårig chef för avdelningen för folklivsforskning vid University College Dublin. Han har återberättat ovanstående historia om von Sydow. Lektoratet i iriska vid Uppsala universitet fortsätter att spela en betydelsefull roll för kontakterna mellan våra länder.

På 1960 talet bidrog journalisten Jan Olof Olsson (Jolo) med sin reseskildring ”I Dublins vackra stad” till svenskarnas romantiska bild av Den gröna ön. Det kan vara dags för en uppdatering av ”Irlandsbilden” i Sverige. I synnerhet som Sverige har återöppnat ambassaden i Dublin. Vem blir 2020-talets Jolo?

Antalet personer som har iriska som modersmål är numera mycket lågt. Det kan röra sig om så få som 30 000 – 40 000. I en tid då små språk försvinner från jordens yta i allt raskare takt kan detta verka olycksbådande. Bilden kompliceras ytterligare av att det finns tre sinsemellan rätt olika huvuddialekter med ett stort antal lokala variationer. Dock finns ett standardiserat skriftspråk. Andelen av befolkningen som behärskar åtminstone en smula iriska har fördubblats på hundra år till drygt 40 procent. Den irländska diasporan som uppgår till ca 70 miljoner, varav drygt 40 i USA, värnar också om språket, även om stödet främst bär nostalgins prägel.

Iriska språkets användning i officiella sammanhang har ökat. Ofta inleds mer officiella tal och debatter på iriska för att sedan växla till engelska. Även om man har mycket goda förbindelser med den forna kolonialmakten, finns knappt något värre för en irländare än att bli förväxlad med en engelsman. I det sammanhanget kan det brittiska utträdet ur EU genom Brexit möjligen påskynda utvecklingen av språkets ställning. Vad gäller iriskans användning i EU finns goda skäl att tro att man tolkar de utvidgade rättigheterna med förnuft och pragmatism. Det står emellertid klart att iriskan upplever en renässans som få trodde var möjlig. Detta bör ses som en källa till inspiration för dem som kämpar för minoritetsspråk och kultur i andra länder.

Nils Daag

Sveriges ambassadör till Irland, 2002-2006

A renaissance for Irish?

A visitor to Ireland notices it immediately. Street signs and other official texts are bilingual. In addition to English, Irish is also read and spoken on "The Emerald Isle”. Ireland’s 1937 Constitution states that Irish is the first official language of Ireland, English being the second. Irish is also a compulsory subject in Irish schools. At the same time, the visitor will not hear much of this Celtic language. A third of Ireland's population does have knowledge of Irish; only about 75,000 use the language on a daily basis. Historically, most of these people have lived in the west of Ireland in an area known as the Gaeltacht.

Irish is considered one of Europe's oldest languages, with cultural roots in the ancient Celtic legends. It has been close to extinction. However, the elevation of the language to a fully-fledged official language of the EU, combined with a growing public interest has given the language somewhat of a renaissance.

When Ireland became a member of the then EC in 1973, Irish did not have the status of an official EC language. This was only achieved in 2007, but ever since then there has been an exception that has limited translations of EU documents and interpretation to and from Irish. As of 1 January 2022, this exception no longer applies.

The Irish part of the EU's language service has amounted to approx. 170 people but is due to increase significantly. A number of initiatives have been taken to promote knowledge of the language in EU institutions in recent years, and to recruit additional staff, mainly interpreters and translators.

Swedish representatives in the EU will be met by the language to a completely different extent. It was an undeniably historic moment when EU Ombudsman Emily O'Reilly, in connection with her presentation of her report in the EU Parliament at the beginning of 2022, spoke entirely in Irish. And now Irish can be heard in both large and small meeting rooms in Brussels and Strasbourg.

This marks the beginning of another stage in the Irish language's long historical roller coaster. Irish has been spoken for at least 2,000 years. After Latin and Greek, it is probably the oldest recorded language which is still in Europe. The language derives from a primitive runic script called Ogham dating from the 4th century. The following centuries produced a rich bounty of mythological heroic epics such as the "Ulster Cycle" and "Ossian" as well as religious texts in Irish. Irish kings who conquered Scotland spread the language there. The Latin word Scotus originally indicates an Irish-speaking person. Even Vikings and Normans who later invaded Ireland were quickly absorbed into the Irish culture and language.

Like Swedish, Irish belongs to the Indo-European language group and is closely related to Welsh, Scottish Gaelic and Breton. The origin of the Celtic languages is lost in the obscurity of history. One of its primary strongholds was, as is well known, Gaul, which was conquered by Caesar's columns. Others point to names such as Galicia in Poland and Spain and Galatia in Turkey to indicate the range of the language group. Irish differs decisively from the non-Celtic languages both in terms of vocabulary and sentence structure; for example, the verb comes before the subject in a regular affirmative sentence. However, there are several loanwords mainly from Latin, e.g. the names of the days of the week and the word clann, which English borrowed as clan. In the traditional words of welcome "Céad Míle Fáilte" you can also distinguish words that are related to the Latin words for hundred and for thousand. But the Vikings also contributed. Cod [torsk in Swedish], for example, is called trosc in Irish, market [marknad] marcaad and button [knapp] cnaipe.

It is also a noun-centric language. "I am hungry" is expressed "There is a hunger over me" (where "over me" is also made up of a single word). Another peculiarity is that there are no specific words for "yes" or "no", but this is formulated in different ways depending on the context, often by restating the question. Irish has had a great influence on the English spoken in Ireland and among the Irish Diaspora. Many of the most famous Irish authors have used so-called Hiberno-English to give the portrayal the touch of authenticity. For example, James Joyce, who lived most of his life abroad, learned this from his wife Nora Barnacle, who came from the west of Ireland.

In general, language and literature have a central position in social life. It is no coincidence that Ireland boasts four Nobel Prizewinners in literature: W B Yeats, considered to be the leading figure in Ireland's literary awakening in connection with the struggle for independence, G B Shaw, Samuel Beckett and the poet Seamus Heaney who was awarded in 1995.

However, all Nobel laureates wrote mainly in English, albeit under the strong influence of Irish, especially in the case of Yeats. Somewhat paradoxically, two of laureates, Shaw and Beckett, like Joyce spent most of their lives outside Ireland, Yeats belonged to the Anglo-Irish minority and Heaney was originally from Northern Ireland.

Even at the beginning of the 19th century, Irish was the majority language on the Emerald Isle, although English was completely dominant in official contexts. For centuries, the predominantly Irish-speaking Catholics were subjected to extensive economic and social discrimination. Then followed the famine and the emigration. In just a few decades, the population was almost halved. It was mainly the poor from the western parts who were affected. Even for those who remained, English soon became a necessary medium to find work and gain social advancement, while Irish was increasingly associated with poverty and distress.

When the cultural renaissance and the struggle for political independence began at the end of the 19th century, it was in practice already too late to save Irish as the majority language. From 1835 to 1891, the number of Irish speakers decreased from four million to 680,000. Then followed an almost total collapse. What remained were the place and proper names, where behind the Anglicization, “Irishisms” can be observed. Dublin means "Black Pond" (compare to Blackpool in England) and Kennedy "fool's skull". To further complicate the picture, Dublin is called Baile Átha Cliath in modern Irish, which would mean "The city by the bridge over the ford". Irish is poetic and descriptive. The place names really give a good picture of the place you are talking about.

With the rapid decline of the language, it became a stated goal of independent Ireland to restore Irish to its place as an important part of the country's national identity. The goal was high, but the method perhaps questionable. Through dictation from above, the aforementioned Irish became compulsory both in school and for almost all important positions in the public sector. Especially in Dublin and its surroundings, where the language has historically never had a dominant position and where the resistance was strong. Compulsory Irish language became something you studied, but then let fall fallow as soon as you could. Despite the strong political support, being Irish-speaking remained something of a social stigma. It classified one as low-educated from the country. The teaching methods and lack of resources further contributed to the stagnation of the language. This also applied to the small official Irish-speaking Gaeltacht – areas in the west of Ireland, where emigration was extensive. That's what it looked like until a few decades ago.

Nowadays, the Irish language is experiencing something of a renaissance. This was initiated during Ireland's strong economic development and modernization in the last decades of the 20th century. Ireland has changed from being an agricultural nation to a welfare state based on high-tech industry and an economy dependent on trade and investment. The increased self-confidence has given the Irish people a more relaxed relationship with their national language. More and more people watch, for example, the Irish television channel TG 4; sports broadcasts in particular are popular.

A prominent Finnish politician is said to have said that the Finnish language was saved by the Russian conquest in 1809. There are significant parallels between Sweden-Finland and Great Britain-Ireland, not least in terms of linguistic development. The position of the Swede in Finland corresponded well into the 19th century to that of the English in Ireland. A minority language without which any social advancement was possible. In both countries there were idealists who loved the languages, but the political and economic realities literally spoke for another language. The big difference beyond the Russian factor was that Ireland was emptied of its poor population through famine and emigration.

Swedes and other northerners have played a prominent role in the study of the Irish language and folklore research. A journey in a double sense was the legendary Lunda professor C W von Sydow. His commitment and enthusiasm were of great importance when the young republic was to develop its own identity. Von Sydow undertook extensive study tours in the Irish-speaking areas in the 1920s. In the beginning, his Irish was “pretty shaky” (Sv: rätt skakig). It is said that he wanted help in posting a letter from the Blasket Islands. The postman, who was also the local "king", listened with increasing irritation to von Sydow's stumbling sentences and finally interrupted: In ainm Dé, a dhuine, labhair, labhair!” "For God's sake man, speak, speak!".

Von Sydow also helped train Irish scientists in Sweden. He saw strong connections between Old Norse literature and Irish mythology. Another example is Bo Almqvist, long-time head of the Department of Public Life Research at University College Dublin. He has retold the above story about von Sydow. The Centre for Irish Studies at Uppsala University continues to play an important role in the contacts between our countries.

In the 1960s, the journalist Jan Olof Olsson (Jolo) contributed with his travelogue "In Dublin's beautiful city" to the Swedes' romantic image of The Emerald Isle. It may be time for an update of the "Image of Ireland" in Sweden. Especially as Sweden has reopened its Embassy in Dublin. Who will be the Jolo of the 2020s?

The number of people whose mother tongue is Irish is now very low. It could be as few as 30,000 – 40,000. At a time when small languages are disappearing from the face of the earth at an increasingly rapid rate, this can seem ominous. The picture is further complicated by the fact that there are three quite different dialects of Irish with a large number of local variations. However, there is a standardized written language. The proportion of the population who can speak at least a little Irish has doubled in a hundred years to just over 40 percent. The Irish diaspora, which amounts to about 70 million, of which roughly 40 in the USA, also cherishes the language, even if the support is mainly nostalgic.

The use of the Irish language in official contexts has increased. Often, more official speeches and debates begin in Irish and then switch to English. Even if one has very good relations with the former colonial power, there is hardly anything worse for an Irishman than to be mistaken for an Englishman. In that context, the British withdrawal from the EU through Brexit could possibly accelerate the development of the language's position. With regard to the use of Irish in the EU, there are good reasons to believe that the extended rights are interpreted with reason and pragmatism. However, it is clear that Irish is experiencing a renaissance that few thought possible. This should be seen as a source of inspiration for those who fight for minority languages and culture in other countries.

Nils Daag

Ambassador of the Kingdom of Sweden to Ireland, 2002-2006

| Next Item »